Vem är jag, eller kanske snarare vem var jag innan? Hade mitt liv någon meningen, innan den dagen som förändra mig, innan jag mötte henne?

Det hela började en mulen dag. Jag sitter på en buss, nu i efterhand så minns jag inte vilken buss eller varför jag klev av på den hållplatsen som jag gjorde. Det var bara något som blev, något i min natur skulle jag gissa. Jag befann mig vid foten av ett berg, vägen som jag kom på leder runt berget och vidare öster. På berget så kan jag se en stor tegelbyggnad, som påminner mig om en skola.
I varje fall så föll mörkret fort och inte nog med det så börja det även och regnar. Av någon orsak så börja jag söka en väg upp för berget, jag hittade efter en stund en gångstig som slingra sig uppför berget mot den byggnaden som vid det här laget knappt syns längre för renget.
När jag väl hade lyckas komma ända upp så var det riktigt mörk, knappt så man kan se var man sätter fötterna.

Till min lättnad så gick dörren upp när jag kände på handtaget, jag slipper i varje fall stå ute i regnet. När jag öppnade dörren tycker jag mig se något som glimrande till ovanför dörren, jag tro mig det var orden "Livet Är Underbart".
Av någon orsak så var jag säker på det var en skola, ett internat. Men var är alla, det är så tomt och tyst. Jag bestämde mig för och se mig omkring, gick upp för den stora trappan. Lägst bort så se jag ett svagt ljus, kanske någon där?

Jag nämnare mig, och öppnade dörren försiktigt. Mycket riktigt så satt det någon där inne, såg ut och vara en flicka, inte nog mer än sjutton år eller så. Det var något mer hon satt i rullstol såg jag efter en stund.
Utan och veta varför säger jag "Varför sitter du här ensam i mörkret?". Hon svarade mig "För och påminna de människor som kommer hit om deras sårbarhet och dödlighet."
Jag bestämde mig för och går in i rummet, sluta med att jag satte mig i sängen då jag inte kunde finna något annat och sätta mig på.

Jag säger, "Människans dödlighet?". "Ja, detta är ingen vanlig skola förstår du, det finns mer än vad människor på jorden kan förstå. Inte förrän människan förstår sig själv kan hon förstå det som är dolt i världen." säger hon.
"Lär mig och förstå mig själv och det som ligger bortom mitt sinne förmågor.". Hon rullade fram till det stora fönstret och öppnade det helt. Till min förvåning så regnade inte längre, utan var helt molnfritt. Jag gick närmare och ställde mig vid fönstret bredvid henne för och förundra hur vacker stjärnorna och månen var denna kvällen.

Hon säger till mig "Jag vet vad du tänkte, när du först såg mig, du var sorgen över att jag sitter här ensam i min rullstol.". Jag nickade utan och veta vad jag bör säga.
"Livet är underbart, gäller bara och förstå det." säger hon vidare, och till min förvåningen så lyfter hon ifrån sin rullstol, och svävar ut genom fönstret. "Följ med, släpp allt inom dig, lyssna på själens hemlighet, så skall du förstå.".
Efter en stund så känner jag det, den lättnaden, när man lämnade allt det som varit. Vi flyger genom tid och rum, från allt som är och skall blir mot de tidlösa sommarängar i fjärran.